COP15

Igår, idag och imorgon befinner jag mig på Bella Center i Köpenhamn där COP15 äger rum, något jag känner förtjänar ett blogginlägg eller två. Jag står i ett utställningsbås i en stor hall med "side events" som representant för ett EU-projekt som mitt företag är partner i. Något som slår mig är hur många unga det är på plats här inne vilka både syns och hörs! Igår vid lunch ställde sig en stor grupp upp med plakat och ropade "offsetting is a lie". Genom Kyotoprotokollet har nämligen I-länder möjlighet att investera i utsläppsminskande projekt i utvecklingsländer (CDM-projekt) och får då utsläppsrätter från dessa projekt, dvs offsetting. Det ger alltså I-länder möjlighet att släppa ut mer än de kvoter som förhandlandes fram i Kyoto. Tanken är att det är billigare att minska utsläpp i utvecklingsländer än i rika länder. Det är också ett sätt att se till att något händer även i fattiga länder utan att de själva behöver ta kostnaden. Men det finns alltså kritik: även om projekten genomgår granskning kan det vara svårt att säga om de verkligen minskar värdlandets utsläpp jämfört med om projektet inte hade genomförts med stöd från Kyotoprotokollet. Är det bara ett sätt för de rika länderna att slippa göra något själva? Jag anser ändå att tanken med CDM är god. Det som många säger är att BÅDE rika och fattiga länder måste minska sina utsläpp för att vi ska klara 2-gradersmålet. Kina och Indien med sina enorma befolkningar har ensamma möjligheten att höja koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som äventyrar jordens framtid. Även om de per person släpper ut väldigt lite. Alltså behövs en mekanism som CDM som ser till att saker händer även i utvecklingsländer. Frågan är om CDM räcker eller ens kan göra en märkbar skillnad. En kritik som har framförts är att CDM är utformat så att utsläppsminskningarna aldrig kan komma upp i den storleksordning som krävs. Det begränsade antalet granskningsorganisationer som projekten måste gå igenom är en flaskhals . Man kan också med rätta säga att det krävs hela systemförändringar för att det ska bli en verkligen skillnad, inte bara enstaka projekt. CDM, påstås det, kan aldrig bidra till utsläppsminskningar i utvecklingsländer motsvarande mer än en droppe i havet.

Jag har två scoutande vänner som är här: Sara-Linnea som delegat för WAGGGS - World Association of Girl Guides and Girl Scouts och Wilhelm som representant för WOSM (en av de två världscoutrörelserna). WAGGS vill bland annat uppmärksamma hur flickor och kvinnor är de som är mest utsatta för klimatförändringarna. Flickor är t.ex. på många ställen de som hämtar vatten till familjen. När närmsta brunnen sinar och det blir längre och längre att gå för få tillräckligt med vatten för det dagliga livet blir skolan lidande.

Klockan sex varje dag delas priset "fossil of the day" ut av miljöorganisationen Climate Action Network till de länder som ansetts ha försvårat förhandlingarna mest under dagen. Sverige fick en pinsam andraplats i måndags för att inte vilja räkna in utsläpp från skogsavverkning i de utsläpp som ska jämföras med 1990. Igår fick Kanada första priset för att inte vilja ha 1990 som basår utan istället ett senare år. Detta skulle få Kanades utsläppsminskningar att framstå som mycket större.

Jag avslutade kvällen igår med att slinka in på ett seminarium om hur frågan om vatten kan integreras med ett klimatavtal. Under förhandlingarna visas gång på gång vilka konsekvenser klimatförändringarna får - minskad nederbörd och ökenbildning på vissa ställen, ökad nederbörd och översvämningar på andra, kraftigare stormar m.m. Allting har med vatten att göra men ändå nämns inte frågan om vatten i texten som ska förhandlas fram. Anledningen anses vara att det är miljöministrar som är ansvariga för klimatförhandlingarna, inte vattenministrar.